Han gick in, och de dödströtta flickorna sjönko ner på bänken utanför stugan. Om en stund kom en torftigt klädd, blek kvinna ut.
— Friedel har talat om för mig, att ungherrskapet, som alltid äro så snälla mot honom, är här. Vill ni inte stiga in en stund och vila ut? Det är förstås förfärligt fattigt hos oss, men ni får hålla till godo.
En gammal kvinna med snövitt hår och ett gott, vänligt ansikte hade följt efter henne ut. Gör inte så mycket omständigheter, Trine, sade hon. Naturligtvis stiger ungherrskapet in och vilar ut. Vad är det fatt med den lilla fröken? Hon är väl inte sjuk? frågade hon, i det hon pekade på Wally, som låg med huvudet i Evas knä.
— Hon är mycket klen och har överansträngt sig, sade Eva med en suck.
— Kom hit, Trine, så bära vi in barnet och lägga henne på min säng.
Den unga kvinnan lydde, och våra unga vänner följde efter dem in i ett lågt rum, som upplystes av en liten fotogenlampa. En väldig kakelugn intog en tämligen stor plats i det lilla rummet; bredvid den stod en gammal länstol och vid väggen en säng. Ett par ålderdomssvaga stolar och ett nyskurat bord utgjorde resten av möblemanget.
Långsamt kommo barnen närmare, i all synnerhet Elsa, som ännu aldrig varit i ett så fattigt hem; hon höll sig ängsligt vid Evas sida, men denna tog inte minsta notis om henne, ty hon tänkte endast på Wally, som låg på sängen, blek som ett lik.
— Gå efter ättiksflaskan, Trine, sade gumman. Då hon baddat Wallys ansikte med ättika, slog flickan upp ögonen. Maria kysste henne under tårar, och även de andra lade i dagen den största glädje.
— Är det du, Christel? sade Friedels mormor, när en tolv års flicka blev synlig vid dörren. Skynda dig efter ett glas mjölk. Det kommer att göra er gott, lilla fröken, fortsatte hon, vänd till Wally.
Denna såg sig omkring med stora, förundrade ögon. Var i all världen är jag?
— Hos Svampfriedels mormor, förklarade Eva. O,
