sig upp. Jag skall gå efter henne. Och var äro gossarna?
— Osynliga. Förmodligen någonstans i skogen, och de skulle förresten bara störa oss. Det är mycket bättre, att vi sedan meddela dem vårt beslut.
Maria gick och kom efter en kvart tillbaka med Elsa, som hade en smått kränkt uppsyn och hälsade kallt på väninnorna. Wally såg på henne med ögon, som tindrade av odygd.
— Lilla prinsessan har anlagt den rätta minen för ett så viktigt tillfälle som detta. Vill lilla prinsessan ha den godheten att slå sig ned hos sina underdåniga tjänarinnor?
— Börja ni nu omigen retas med mig? utbrast Elsa. Det blir nog bäst, att jag går min väg.
— Var inte löjlig, Elsa, sade Eva. Vi gnabbas mycket med varandra, utan att någonsin ta illa upp, och det vore bättre, om du inte visade dig så känslig.
Elsa såg förargad och kränkt ut och undrade, om hon inte borde återvända hem, men Maria sköt ner henne i stolen bredvid Wallys och sade:
— Så där ja, Elsa! Tala nu om, vad vi böra göra.
— Ja, president, sade Wally och nickade åt Eva, förklara våra avsikter för nådig prinsessan, så att hon kan delgiva oss sin furstliga mening.
Elsa smålog litet förtretat, men det lät ändå ganska trevligt att bli kallad prinsessa, så hon anlade en värdig hållning och frågade:
— Vad är det?
Eva förklarade för henne, att de ville visa den fattiga familjen i Grünberg sin erkänsla men att de inte visste, hur de skulle göra det.
— Det är ju mycket enkelt, sade Elsa. Vi lägga ihop och skicka pengarna med Friedel, när han kommer hit nästa gång med svamp.
— Det går inte an, avgjorde Eva. Pengar kunna vi inte erbjuda dem. Vad skulle du säga, om någon erbjöde dig pengar för att du visat en vänlighet?
Elsa anlade sin högmodigaste uppsyn. En sådan jämförelse! Vem skulle väl våga erbjuda mig pengar för en vänlighet?