30
— Bra talat, helt och hållet värdigt en prinsessa! sade Wally och tryckte Elsas hand. Lilla prinsessan uppför sig alldeles comme il faut.
— Fattiga äro mången gång mycket känsliga i fråga om dylikt, sade Maria. Jag anser, att vi inte böra erbjuda dem pengar, eller hur, Eva?
— Inte på några villkor! utbrast denna ivrigt. Det såge ju ut, som om vi ville betala för det, vi ätit.
— Gör då, såsom ni vilja, förklarade Elsa i förargad ton. Jag har aldrig vetat, att fattiga äro så ofantligt känsliga av sig.
— Nej, det tycks vara mycket, som du inte vet, sade Eva i vredesmod, men så bet hon sig i läppen och räckte Elsa handen. Var inte ond, Elsa, bad hon vänligt. Jag ville visst inte kränka dig. Stig bara ned från de höga hästar, på vilka du svingat dig upp i dag, så skall du få se, att rådplägningen avlöper mycket lättare och trevligare. Jag tror, att det inte bekommer dig väl, att Wally jämt kallar dig prinsessa, slöt hon skrattande.
Evas uppriktiga sätt tilltalade Elsa inte alls, och hon hade förmodligen stigit upp och gått hem, om inte Wally lagt sin lilla hand på hennes och sagt med dämpad röst:
— Var nu rar, älskling! Hör du det?
Och Elsa hörde verkligen, ty en liten grevinna kan man alltid göra till viljes. Evas vänskap hade hon över huvud taget inte sökt; den härsklystna lärardottern måste hon taga med på köpet.
— Låt höra era förslag, ty det första är nedröstat, sade Eva.
— Kunna vi inte skänka mormodern någonting? föreslog Maria. Jag tyckte så bra om henne.
— Jag också … men vad? utbrast Eva.
— Ack, om blott Suse vore här! suckade Maria. Hon är så praktisk av sig och skulle nog veta råd.
— Lupus in fabula! utbrast Wally och sprang upp. Tilta bara! När man talar om trollen, äro de inte långt borta! Där är vår Suse!
— Vem är Suse? frågade Elsa.
— En väninna till oss, dotter till pastor Winter, förklarade Maria ivrigt. Hon har varit bortrest i fjor-