ton dagar — Ha vi inte berättat om henne för dig? Vi tycka förfärligt mycket om henne. Därmed skyndade Maria efter de båda andra, som sprungit och mött väninnan.
Elsa betraktade nykomlingen nyfiket. Ja, hon förstod med ens, att Suse måtte vara mycket praktisk. O, hur kunde en flicka se så prosaisk ut som denna pastorsdotter i den korta, urvuxna kattunsklänningen med korgen på armen! Och sådana stora, röda händer hon hade, och hon var röd i ansiktet som en bondflicka! Elsa beslöt med ens att anse Suse Winter för helt vanlig, och hennes hälsning utföll även därefter, när väninnorna kommo springande uppför verandatrappan och förde Suse fram till henne.
Suse såg helt förvånad på henne med sina stora, mörkgråa ögon, och när hon på sin vänliga fråga: »Trivs du bra hos oss?» endast fick till svar ett släpigt: »Aja, tämligen!» vände hon sig till väninnorna och pratade helt glatt med dem.
— Är tant hemma, så att jag kan få hälsa på henne? frågade hon sedan.
— Hon har lagt sig en stund, ty hon hade en sådan huvudvärk. Hälsa hellre på henne i morgon, Suschen, bad Maria, och sedan började Wally berätta gårdagens upplevelser på ett sådant osammanhängande sätt, att Suse skakade på huvudet och sade:
— Om den dumma Suse skall förstå dig, Wally, måste du berätta allt i ett sammanhang.
— Wally saknar fullständigt förmågan att berätta, sade Eva. Hör nu på, Suse, så skall jag berätta alltsammans för dig. Och det gjorde hon, varpå hon slöt med en bön om Suses råd.
— Hur mycket pengar ha ni? frågade den sistnämnda. Sju — åtta — nio och en halv mark — det är ju ett helt kapital.
— Ja, men vad skola vi taga oss till med det?
— Det blir väl bäst, att ni köpa matvaror för dem, sade Suse efter att ha funderat ett ögonblick. Kaffe, risgryn, flott och mera sådant. Jag tror, att de ha den bästa användningen för det.
— Härligt! Härligt! ropade Wally och klappade i händerna. Suse, du är en hederspascha … jag kan