kan aldrig komma på det klara med, om det är den stora eller den lilla eller den mellersta.
— Jag skall hjälpa dig, Dora, lovade Elsa beredvilligt. För att du inte skall begå något misstag, skall jag hålla lilla grevinnan under armen. Det blir bra, inte sant? Så lämnade Elsa rummet men kom genast tillbaka igen med väninnan under armen. Bakom dem döko de övrigas skrattande, rosiga ansikten upp.
Dora smålog med smickrad min och gjorde sina vackraste knixar. Det är rätt, att ungherrskapet tänker på gamla Dora … och därtill lilla grevinnan!
Men så lilla grevinnan förändrat sig … eller var hade Dora förr haft sina ögon? Hade lilla grevinnan alltid haft sådana tjocka, rödblommiga kinder och stora, röda händer?
— Åh, min Gud, vad lilla grevinnan blivit fet! utbrast Dora i berättigad häpnad.
— Ja, inte sant? sade Fritz och svingade sig upp på ett bord. Ja, ja, Dora, luften här i Wildemann uträttar underverk. Passa bara på, så skall ni få se, att ni, om ni stannar här en längre tid, till sist blir lika tjock som grevinnan.
— Gud bevare mig för det! utbrast gumman förskräckt med en blick ned på sin omfångsrika kroppshydda. Om jag bleve ännu fetare skulle jag ju bli mig och andra en börda.
— Det kan inte hjälpas, förklarade Fritz. Grevinnan skulle också gärna vilja bli lättare, eller känner du dig kanske väl till mods, Wally?
— Nej, inte ett dyft! Jag har ännu aldrig känt mig så illa till mods som i dag, försäkrade denna så energiskt, att alla utom Dora brusto i skratt.
Gumman skakade på huvudet. Jag hade för mig, att lilla grevinnan såg helt annorlunda ut.
Lillan smålog hult mot henne. Inte sant, Dora, jag har blivit vackrare?
— Det vill jag just inte påstå, bekände Dora öppenhjärtigt, vilket framkallade en ny skrattsalva, under det att lilla grevinnan hängde med huvudet och suckade:
