36
— Och jag som inbillat mig, att jag är oemotståndlig!
Sedan de skämtat ännu en stund, sade Eva:
— Nu bryta vi upp, tror jag. Titta, det har slutat att regna, och tant har lovat att följa med oss och handla.
Dora tackade för den henne vederfarna äran och såg stolt leende efter den sig avlägsnande ungdomen. Ja, sade hon för sig själv, en liten grevinna vet, vad som passar sig, men det är riktigt märkvärdigt, att hon lagt ut så.
FEMTE KAPITLET.
— Ett sådant melankoliskt väder! tänkte Elsa, när hon följande morgon tittade ut genom fönstret. Vad skulle man nu ta sig till?
— Vi kunna ju inte begära, att solen skall skina hela tiden, vi vistas här, sade modern. Hur skulle det vara, om du ägnade dagen åt dina skolarbeten?
Som Elsa var vid märkvärdigt gott humör, tog hon fram sina böcker och arbetade flitigt. På så sätt förflöto hastigt några timmar, och Elsa var alltjämt fördjupad i sitt arbete, då det knackade och väninnorna från grannvillan kommo in. Då de första hälsningarna voro undanstökade, frågade Eva:
— Får Elsa följa med oss till pastorns och be Suse komma hem till oss en stund i eftermiddag?
— Det lämnar jag gärna mitt samtycke till, och Elsa blir nog inte ledsen åt att få litet omväxling. Medan Eva och Maria pratade med geheimerådinnan, smög Wally sig ut i köket. God morgon, Dora, sade hon glatt.
— God morgon! svarade gumman kort och såg misstänksamt på flickan.
— Lilla grevinnan, avslutade Wally meningen och knixade.
