suttit och pratat en stund, och utpekade fyra gestalter, som blevo synliga på trädgårdsgången till bersån.
— Mina bröder, svarade Suse med en endast till hälften undertryckt suck.
De båda yngsta gossarna, nio och tolv år gamla, kommo springande på den slingrande vägen, och de båda äldre följde långsamt efter. Den äldsta, en smärt, men kraftigt byggd ung man på tjuguett år, hade lagt armen om axlarna på den yngre, vars alltför spensliga gestalt liksom hjälpsökande lutade sig intill honom. Hans smala, bleka ansikte bar en omisskännlig prägel av lidande, som dock icke förmådde utplåna det uttryck av stilla frid, som gjorde det unga ansiktet så tilldragande.
Elsa betraktade med största intresse de båda bröderna, och dessa bildade i sanning en stor kontrast: Gerhard en bild av ungdomlig kraft och hälsa … och Alfred? Det var den sorg, som för aderton år sedan hållit sitt intåg i prästgården, hand i hand med glädjen: Alfred var blind sedan födelsen.
Nu trädde de båda ynglingarna in i bersån.
— Åh, här ha vi ju en hel krans av de älskligaste blommor! utbrast Gerhard ridderligt.
Suse presenterade bröderna för Elsa, och Gerhard började genast prata helt glatt. Under tiden slog Maria sig ner bredvid Alfred.
— Ni mår bättre, inte sant, kära Alfred? sade hon. Ni ser mycket kryare ut än före er resa. Det lyste till i den blindes ansikte, då han hörde den milda rösten. Jag har mycket att omtala för er, Maria. Men därom senare, svarade han, i det han varmt tryckte sin unga väninnas hand. Hur har ni haft det?
Den unga flickan kände den skygga gossen, som inte gärna talade om sig själv, alltför väl att inte förstå, att det var något viktigt, han önskade anförtro henne. Men hon teg och såg frågande på Suse, som nickade åt henne med ett fuktigt skimmer i ögonen. Även Gerhards blick vilade ömt på brodern.
Elsa, som förfärad blickat in i Alfreds matta, glanslösa ögonstjärnor, stötte till Wally med armbågen och viskade:
— Är han blind, Wally?
