40
— Ja, absolut! Och de muntra, käcka ögonen fingo ett sådant uttryck av innerligt medlidande, att man icke kunnat tilltro den uppsluppna lilla grevinnan något dylikt.
— Har du redan fört fröken Elsa genom trädgården, Suse? frågade Gerhard. Inte? Det måste vi taga igen. Jag uppmanar härmed de älskligaste av alla backfischar, jag någonsin sett, att följa med mig.
— Hör nu, herr Gerd, ni kan gärna kalla oss »unga damer»! utbrast Wally.
Studenten drog med oändligt komisk min upp axlarna. Vem skulle väl kunna betrakta en sådan lilleputt som en ung dam? gnabbades han, varpå han rusade ut ur bersån, förföljd av Wally, och sedan vidtog en vild jakt i trädgården.
Helt plötsligt ropade Suse:
— Gerhard, stanna! Wally får inte springa!
Ynglingen stannade genast, var med några språng framme hos lillan och förde henne varsamt tillbaka in i bersån. Wally sjönk andfådd ner på bänken.
— En sådan där långbent student är något förskräckligt, sade hon.
Sedan återvände de långsamt in. Maria fattade Alfreds hand. Jag leder er, Fred, sade hon, och det var han belåten med. Alla visste, att den blinda gossen hyste en särskild förkärlek för den blida Maria, och ingen fäste sig vid att dessa två höllo sig efter de andra.
Gehard förde sällskapet till den lilla grinden, utanför vilken vägen ledde upp till bergets topp.
— Låt oss gå dit upp! föreslog Wally. Och sagt och gjort. Pratet och skrattet klingade allt mera avlägset ned till de två, och Maria sade till Alfred:
— Vi stanna väl kvar här i trädgården?
— Ja, låt oss stanna här. Äro vi alldeles ensamma, Maria?
— Ja, alldeles. Berätta nu, vad det är, som hänt er!
— Något härligt, Maria! Ni kan inte tänka er, vad jag är lycklig! Det var i Wernigerode hos farbror. Han hade en gäst, professor Norbert, en stor konstnär från Berlin. O, Maria, hans fiolspel var him-
