melska toner! De skakade mig i djupet av min själ! Jag vågade inte röra min fiol … det förekom mig som ett vanhelgande att spela efter honom.
En gång gjorde jag det ändå, ty jag kunde icke låta bli. Jag trodde mig vara ensam, smög mig bort i en avlägsen vrå av trädgården och försökte ett adagio av Beethoven, som gjort ett djupt intryck på mig. Till en början ville det inte lyckas mig, men till sist lyckades jag dock finna den härliga tonskapelsens ledmotiv. Jag glömde allt omkring mig. Jag vet inte, hur länge jag spelade, men till sist återkom jag till mig själv. Då lades en hand på min axel, och en vänlig, av sinnesrörelse darrande röst sade: »Bra spelat, min unge vän! Av er kan det bli något!» Maria, det var farbrors gäst, den store konstnären! Och nu, Maria, kommer det allra underbaraste! Han lät mig berätta utförligt om mina studier vid anstalten för blinda, i all synnerhet om den musikundervisning, jag fått där. Sedan måste jag spela piano för honom, och därefter spelade vi nästan dagligen tillsammans, varvid antingen han ackompanjerade mig på fiol eller jag honom. Det var stunder av en hög, ren njutning, som jag ännu aldrig upplevat maken till.
Vid ett tillfälle, när vi musicerat tillsammans och sedan talade om kompositionerna, öppnade han för mig ett framtidsperspektiv, som kom mig att känna formlig svindel. Han rådde mig att bege mig till Berlin, för att där lära mig spela orgel ordentligt: han gick i borgen för, att jag sedan skulle få anställning som organist … ja, ännu mer … den härlige mannen erbjöd mig att bo i hans hem under studietiden. O, Maria, är det icke en stor, oförtjänt lycka? Jag behöver icke längre vara en onyttig medlem av mänskligheten, icke längre föra detta dådlösa liv, som egentligen icke är något liv. Jag får arbeta, verka, skapa, liksom andra, får stå på egna fötter och dra försorg om mig själv — min själ är som befriad från ett tungt tryck.
Maria lade sin hand på hans och sade dämpat:
— Vad Gud är god, som skänkt er en sådan vacker begåvning, Alfred.