42
— Ja, icke sant? Jag kan icke vara honom nog tacksam. Ni vet ju, Maria, att jag så gärna hade velat bli präst. Nu kan jag i alla fall ändå inviga mitt liv åt Herran; även om det är förvägrat min röst att förkunna hans ära, så skola dock mina orgeltoner lyfta deras hjärtan, som höra dem, upp till honom. Men skola vi nu gå in, Maria, och försöka oss på de nya musikstycken, jag har med mig hem?
— O, Fred, jag stackars klåperska, kan inte gärna spela de saker, som er stora konstnär föredragit?
— Ni har snabb uppfattning, Maria, så det går nog. Eller vill ni kanske inte?
Det var mycket svårt att avslå en bön av den blinde ynglingen, och den vekhjärtade Maria kunde det inte på några villkor, så de gingo in tillsammans, och strax efteråt voro de båda ungdomarna så fördjupade i musiken, att de glömde allt annat.
SJÄTTE KAPITLET.
— Klockan har slagit elva, barn. Hur många gånger skall jag behöva omtala detta faktum för er? utbrast Eva otåligt.
— Tills våra själsförmögenheter uppfattat det helt och hållet, hulda Minerva, svarade Fritz och slängde ifrån sig krocketklubban.
— Så synd, att vi måste avbryta vårt krocketparti, sade Wally i beklagande ton. Men vi få ju inte spela längre än till elva.
Medan Maria hjälpte Kon att plocka ihop klubbor och klot, gingo de andra in i bersån, och strax efteråt voro de alla samlade där inne.
— Skada, Elsa, att du inte var hemma i går, när Svampfriedel var här och framförde sin mormors och mors tacksägelser, sade Maria. Du skulle ha sett honom! Hans ansikte formligen strålade.
