— Ja, det gör mig också ont, att jag inte var där. Det är så sällan, man ser en verkligt tacksam människa, sade Elsa snusförnuftigt.
Fritz lät höra ett: »Hm!» men Wally sade skälmskt:
— Var bara lugn, lilla prinsessa! Vi sade honom, att han ovillkorligen måste gå till dig, därför att du är den viktigaste personen här, så du får tillfälle att njuta av verklig tacksamhet.
— Men, barn, hur skulle det vara, om vi åter gjorde något för våra skyddslingar? sade Eva fundersamt.
— För Guds skull, Eva, vad tänker du på? Min portmonnä är ännu lika tom som den var efter den senaste plundringen! utbrast Wally i komisk förfäran.
— Min också, sade Eva lugnt. Men jag tänkte, att vi av våra gamla klänningar skulle kunna göra några trevliga kläder åt de mindre barnen.
— Det är en utmärkt idé! utbrast Wally. Jag har kvar litet underkläder, som jag inte använder längre. O, det blir åter en hel korg, som Pohl får gå dit med!
— Ni, gossar, kunna också ta er till med något förståndigt, sade Elsa.
— Som om det inte vore tillräckligt, att vi gått in i er flickförening, svarade Fritz föraktfullt. Så tillade han gäspande: Här är förskräckligt tråkigt. Skulle vi inte kunna företaga en utflykt?
— Så du pratar, magister, klandrade Eva. Som om det berodde på oss! Tror du, att tant inte fick nog av vår senaste utflykt.
— Då kan ju herr Gerd komma med. Han för oss säkert inte vilse, sade Fritz.
Flickorna skrattade, och Eva utbrast:
— Så pojken pratar! Hör du, magister, nog för att han kan företaga en utflykt med er, men det passar sig inte alls, att han tar oss, flickor, under sitt beskydd. Men du svärmar naturligtvis för honom!
— Men det göra naturligtvis inte ni sade Fritz skrattande. Jag undrar just, vem han inte imponerar på.
— Jag bryr mig inte ett dugg om honom, sade Eva och knäppte med fingrarna.