44
— Inte jag heller, försäkrade Wally. Jag pratar och skämtar lika gärna med vilken annan som helst.
— Och jag först inte alls, sade Elsa i nedlåtande ton. Jag är i mitt hem van vid ett helt annat slags umgänge.
— Jag förstår inte, varför ni alla tala i en sådan ringaktande ton om Gerhard, sade Maria milt. Han är ju en sådan rar människa, och i grund och botten tycka vi ju allesammans mycket bra om honom.
— Bravo, baby! utbrast Fritz i triumferande ton. Se ni, hon ensam har mod att säga sanningen. För det håller jag styvt på dig, Mieze.
— Ja, du har alldeles rätt, baby, medgav Eva. Man skall inte tala illa om sina frånvarande vänner, i all synnerhet inte när man inte har någon anledning därtill.
— Men Suses bror är inte vår vän, och varför skulle vi då inte kunna säga, att vi inte bry oss något vidare om honom? envisades Elsa. Jag för min del tycker åtminstone inte om honom. Då tycker jag bra mycket bättre om mina Berlinväninnors bröder, av vilka två äro officerare, än om den där gröngölingen till student!
— Jag tackar förbindligast för min nya titel! utbrast en klar röst, och Gerhards muntra ögon kikade över häcken.
Alla i sällskapet blevo förfärade; endast Kon brummade med sänkt röst:
— Jo, jag tackar jag, nu har vår lilla prinsessa ställt till det fint åt sig!
Elsa blev blossande röd och visste inte, vad hon skulle taga sig till i sin förvirring; även Eva och Maria delade hennes förlägenhet, men Wally utbrast med ett glatt skratt:
— Fy, herr Gerd! Det är inte alls vackert att stå och lyssna! Förmodligen hörde ni ännu mer?
— Ja, naturligtvis, grevinnan Liliput! Jag är av den åsikten, att en människa kan bättra sig endast genom att lära känna sig själv, och som det här erbjöds mig ett lämpligt tillfälle att lära känna mitt eget jag, beslöt jag att invänta slutet av detta högst intressanta samtal. Men jag får erkänna, att jag inte
