46
Fritz smålog med halvt smickrad, halvt förlägen min. Nåja, kyss till då! Men vad skola vi ta oss till?
— Jag kommer på uppdrag av min syster Susanna för att be de unga damerna och herrarna att i eftermiddag vara med om en längre promenad. Vår farsgubbe har nämligen för ovanlighetens skull tid och vilja att företaga en utflykt till sin favoritpunkt, Luxerklipporna, och understödd av sin äldste son taga de unga damerna under sitt beskydd.
— O, Gerhard, så ni lyssnat! utbrast Wally skrattande.
— Man skall aldrig göra någonting till hälften, min nådiga. Jag håller alltid styvt på början och slutet av allt. Alltså … vem har lust att följa med?
— Jag — jag — jag också — allesammans naturligtvis! ropade ungdomarna om varandra, och Wally föreslog:
— Låt oss genast gå in och bestorma lilla tant med böner!
— Och ni, fröken Elsa, skall jag personligen gå och fråga er mor? frågade Gerhard.
— Men jag känner ju inte alls pastor Winter, svarade hon obeslutsamt.
— Det gör ingenting, utropade Gerhard glatt. För denne människovänlige man är det alldeles tillräckligt, att ni känner hans son och hans dotter; för övrigt gay Suse mig alldeles särskilt i uppdrag att be er följa med.
Nå, det var ju snällt av Suse, och Elsa svarade helt nådigt, att hon ville komma med.
I största endräkt voro alla på väg in för att be fröken Reuter om tillåtelse, då gamla Dora med alla tecken till sinnesrörelse kom springande ut i trädgården. Elschen, barn, kom genast in!
— O, Dora, mamma är väl inte sjuk? frågade flickan, som blev riktigt förskräckt. Alla omringade gumman och bestormade henne med frågor.
— Nej, sjuk är fru geheimerådinnan gudilov inte, men kom i alla fall med in, Elschen. Jag får inte tala om något — men du blir glad.
Elsa drog ett andetag av lättnad. Otäcka Dora, som skrämmer mig så grälade hon skrattande. Men
