48
att få presentera den ståtliga gamla herrn för sina väninnor. Helt belåten begav hon sig på eftermiddagen till prästgården, där hon blev emottagen med största vänlighet.
— — —
Följande dag invigde Elsa med största iver onkeln i silverkorsförbundets betydelse och berättade om deras skyddslingar.
Dr Bauer hörde leende på. Så sade han:
— Flicksvärmeri! Men då råkade han riktigt illa ut, ty då började Elsa rabbla upp Wallys tal, som hon kunde så gott som utantill. Han skrattade godmodigt.
— Nåja, barn, men tag inte illa upp, ty av hela den här historien är det endast det sjuka benet, som intresserar mig.
— Vet du vad? ropade Elsa helt förtjust. Kom med i vårt förbund och bota den sjuke mannen.
— Det kan jag göra ändå, utan att träda in i ert förbund, om det över huvud taget är möjligt att göra mannen frisk igen, sade doktorn och nöp Elsa i hennes rosiga örsnibb. Eller tror du kanske, min stumpa, att jag, gamla praktikus, måste bära den kristliga människokärleken om halsen eller vid klockkedjan för att bli påmind därom? Det är kanske lämpligt för er ungdomar men inte för mig, ty jag blir dagligen erinrad därom. Men vem är det, som kommer där? Är det en av dina väninnor?
Elsa vände sig om.
— Wally! ropade hon överraskad och sprang och mötte väninnan. Så bra, att du kommer. Men vad skall du göra med buketten? Är den åt min mamma?
Wally ruskade på huvudet.
— Jag måste väl tala om det för dig, ty eljest förtäres du av nyfikenhet. Jag vill bli försonad med Dora. Förstår du, det var ju jag, som ställde till hela upptåget, och då måste jag även dra försorg om försoningen.
Elsa såg med beundran på väninnan.
— Du är verkligen rar, Wally, sade hon.
— Och det har du först i dag kommit till insikt om? Barn, barn, jag trodde inte, att du hade
