att han alltjämt var silverkorsförbundets trofasta riddare, sände han dem i ett långt, lustigt brev femton mark, som han tiggt ihop av sina vänner vid en studentfest.
De unga flickorna jublade och förklarade som med en mun, att Gerhard helt enkelt var förtjusande».
— Vad skola vi taga oss till med alla dessa pengar? frågade Maria, som aldrig ägt en så stor summa på en gång.
Flickorna rådgjorde med största iver, och de otroligaste förslag väcktes, ända tills fröken Reuter leende sade:
— För närvarande blir det väl bäst, att ni anförtro mig pengarna att förvara. Och vad säga ni om att sedan skaffa Christoph en ny överrock?
— — —
Den första snön hade fallit under nattens lopp. Eva förklarade, att det var riktigt syndigt att stanna inne en sådan dag, och eftersom det var söndag, bad hon tanten om tillåtelse att de skulle få gå och hämta Suse och företa en liten promenad i sällskap med henne.
De träffade Suse i förstugan till prästgården. Vad fattas dig, Suse? Du har ju gråtit, sade Eva med ens till väninnan.
Suse skakade på huvudet och gav flickorna ett tecken att följa med upp på hennes eget rum. Där sjönk hon ner på en stol och brast i tårar; förskräckta och rådlösa skockade de andra sig kring henne, ty de voro inte vana att se sin starka, modiga Suse så utom sig.
Till sist bemannade Suse sig och sade urskuldande:
— Det är riktigt fånigt av mig att göra så här och skrämma er så. Tag nu av er kapporna och gör det bekvämt åt er, så skall jag berätta för er om mitt bekymmer. Förstå ni, det gäller Alfred! Den stackars gossen! Vi vor så lyckliga över hans framtidsutsikter och trodde också, att han blivit starkare, och nu har han helt plötsligt blivit lika klen, som han brukar vara om vintrarna. Ni kunna tänka er, hur bedrövade vi alla äro. Far talade nyss med Alfred och bad honom uppge sin avsikt att fara till Berlin
