siktet med de slutna ögonen gjorde ett sådant gripande intryck, att hon darrande stod stilla. Men han hade ändock hört hennes lätta steg och slog upp de oseende ögonen.
— Vem är det? frågade han. Är det ni, Maria?
— Ja, Alfred. Hon trädde närmare och fattade hans hand. Vad det gör mig ont, att ni inte är riktigt kry, sade hon, och ur hennes milda röst klingade det unga hjärtats hela medkänsla.
Han omslöt hennes hand med sina. Kan ni skänka mig ett ögonblick? Ja, så härligt! Det gör mig gott endast att höra er röst. Sätt er hos mig, Maria! Vet ni det redan?
— Ja, kära Alfred, men det är ju endast uppskjutet, och ni kan ju hastigt bli frisk igen, och då går er innerligaste önskan i uppfyllelse.
Han smålog.
— Att jag skall hämta krafter, ha vi redan väntat på i många år, men alltjämt förgäves. Det är Guds vilja, att jag skall förbli en gagnlös, hjälplös krympling.
— Tala inte så, Alfred! Ingen människa är gagnlös.
— Och vilken nytta gör väl jag, min kära lilla väninna?
— O, Alfred, ni är för oss alla en levande predikan om undergivenhet och tålamod; i er närhet känner man sig ofrivilligt bättre.
— Och ni är min fridsängel, dyra Maria. Under era ord lever icke blott hoppet upp i mitt hjärta, utan det blir även ljus och fridfullt i min själ; när ni nyss kom in, kände jag mig ingalunda ödmjuk till sinnes.
— Vi ha alla våra svaga ögonblick, men för den, som lever i en sådan gemenskap med Gud som ni, Alfred, måste dylika skuggor snart draga bort igen.
Sedan berättade Maria för den blinde om de skatter, de samlat där hemma för de fattiga, och snart pratade de båda ungdomarna lugnt och glatt med varandra, och när Marias dämpade skratt ett par gånger trängt ut till dem i vardagsrummet, kommo alla
