78
in för att hälsa på den blinde, och sedan blev samtalet allmänt.
Sålunda fann pastorn dem, när han kom in i rummet med ett öppnat brev i handen. Hans allvarliga uppsyn ljusnade, då hans blick föll på de rosiga flickansiktena. Suse sprang upp och gick fram till honom.
— Du har väl inte emottagit tråkiga underrättelser, far? frågade hon ängsligt.
— Inte beträffande oss personligen, min goda Susanne, men detta är nog inte rätta ögonblicket att berätta för er om mänskligt elände.
— Jo, far. Berätta för oss om ditt bekymmer, bad Suse.
Och då Eva och Wally instämde, slog pastorn sig ned bredvid sin fru och sade:
— Ser du, Regina, detta är lidande, som jag nu skall berätta om för er; i jämförelse med dessa stackars människor äro vi riktigt lyckliga. Jag har just emottagit ett brev från min kära ämbetsbroder i K., som i livliga ordalag skildrar det elände, som råder i hans församling. Förstå ni, barn, där i trakten finnas icke längre några bergverk, förmedelst vilka större delen av befolkningen i Harz livnär sig, liksom här, utan de flesta av invånarna i de små byarna äro vävare, och ni ha nog hört talas om, vilket mödosamt, knappt bröd det ger. Nu skriver min ämbetsbroder, att det i år vid vinterns annalkande ser sorgligare ut än någonsin, enär många vävare till följd av maskinväveriernas övermakt blivit nästan brödlösa. Hör på, vad han skriver. Och pastorn läste upp en del av brevet, varur en trofast själasörjares hela djupa förtvivlan över sin församlings fattigdom talade. Bland annat berättade han även om en fattig vävare, som hade nio barn i skolåldern att draga försorg om och trots fjorton à sexton timmars arbete dagligen icke kunde förtjäna mer än fem-sex mark i veckan; men nu hade fordringsägarna låtit sälja hans lilla stuga.
— Det är avskyvärt! utbrast Wally med blossande kinder.
— Mitt goda barn, så går det till här i världen,
