svarade pastor Winter. Kan en man inte betala sina skulder, lar man ifrån honom, vad han har, för att tillfredsställa hans fordringsägare.
— Jag skriver till pappa och ber honom köpa tillbaka stugan åt mannen.
— Nej, Wally, det vore liktydigt med att missbruka din fars godhet. Jag tycker, att han redan gjort alldeles tillräckligt för ert förbund. Jag vill inte på några villkor, att du besvärar honom med denna angelägenhet.
På Alfreds uttrycksfulla ansikte hade rodnad och blekhet följt hastigt på varandra; nu salle han sig upp och sade:
— Jag har en idé, som jag för länge sedan velat utföra, men jag vet inte, om du gillar den, kära far.
— Tala, min son! Du vet, att jag inte så lätt kan avslå en bön av dig.
— Jag har redan tänkt mycket på hur jag i min egenskap av medlem av vårt förbund skall kunna göra något för de fattiga, och då har jag kommit på en tanke, som till en början kanske förefaller er outförbar men som dock kan sättas i verkställighet. Jag skulle gärna vilja ge en konsert, slöt han med en varm rodnad.
— Men barn, hur skulle du kunna göra det? utbrast pastorskan förskräckt. Du skulle bara överanstränga dig och sedan få sona det i många veckor.
— Om en fattig familj blir hjälpt därigenom, så kommer en enda människas illabefinnande inte i betraktande, kära mor. Det kan naturligtvis inte bli någon konstnärlig konsert, men när åhörarna tänka på ändamålet, skola de ha överseende med våra prestationer.
— Med våra? frågade Eva, under det alt en varm rodnad drog över Marias kinder.
Den blinda smålog.
— Jag räknar på samtliga förbundsmedlemmars medverkan. Maria — han grep hennes hand — ni lämnar mig väl icke i sticket?
— Ack, kära Alfred, jag vill ju så gärna göra något för er, men jag skulle vara halvdöd av ängslan, om jag skulle spela för så många människor!
— Visst inte, kära väninna! Det får ni inte. Vi
