80
spela våra gamla stycken, som gå lätt och ledigt, och då försvinner ångesten av sig själv. Medan ni spelar, skall ni endast tänka på de frysande och hungrande vävarna, så glömmer ni åhörarna. Inte sant, det vill ni?
— På min vilja skall er vackra plan inte stranda.
— Det är rätt, mitt barn, sade pastor Winter och lade, liksom välsignande, sin hand på Marias blonda huvud. Inte av människoskygghet och fruktan skola vi lämna den goda avsikten outförd. Ju större offret är, dess större värde har det. Nå, vidare, Alfred?
— Du, Fred, kan ju blåsa flöjt, inföll Edmund, en av de mindre gossarna, vänd till sin yngre bror.
— Ja visst, den lilla virtuosen måste naturligtvis låta höra sig, gnabbades fadern.
Gossen rodnade.
— Nej, far, visst inte, men det måste vara förskräckligt att hungra och frysa, så jag skulle gärna vilja hjälpa till.
— Gott, min son! I morgon skall du få avlägga ett prov för mig och Alfred, så få vi se, hur det blir.
— Du ger således ditt samtycke, kära far? sade Alfred glatt.
— Om du lovar att inte inöva något nytt och att inte överanstränga dig ja, naturligtvis under förutsättning, att du får ytterligare några hjälptrupper att föra i elden.
— Tack, tusen tack, goda far. Och nu, kära Eva, inte sant, ni sjunger ett par av era vackra visor för oss?
— Väl inte på konserten? utbrast flickan förskräckt.
— Jo visst! Ni har en mycket vacker röst. Tror inte du också, far, att den räcker till i en liten sal?
— Jo, det skulle jag tro, såvitt jag förstår att bedöma den saken. Vad ha vi mer?
— Elsa och Eva skola spela fyrhändigt. Ni spelade uvertyren på tants födelsedag alldeles underbart, sade Maria.
— Ja, naturligtvis, instämde Alfred. Där ha vi redan ett nummer till. Och kanske Elsa även är vänlig nog att ensam spela ett stycke?
