Sedan Elsa låtit be sig en stund, lovade hon att inöva ett stycke.
— Mig vill ingen veta av, viskade Wally skälmskt till pastorskan. De veta allesammans, att jag ingenting kan.
— Åh, så lätt slipper du inte undan, vildbasare, utbrast Eva skrattande. Om du bara vill, kan du lära dig dina två ungerska danser riktigt bra.
— Ack ja, Wally, gör det! bad Maria.
— Naturligtvis gör hon det, barn, sade pastorn glatt. Hennes namn är absolut oumbärligt på programmet.
— Hur så? frågade Wally förvånad.
— Jo, många skola komma blott och bart därför att de höra, att en grevinna Thalenhorst medverkar.
— Och tänk en sådan missräkning de få uppleva, när de få se grevinnan Liliput, såsom Gerhard behagar kalla mig! Och om de först finge höra mig! Men det gör ingenting, huvudsaken är, att de komma. Veta ni, vad jag skulle vilja erbjuda mig till?
— Nej! Nå?
— Till biljettförsäljerska!
— Men Wally då, inte kan du det! utbrast Maria i största förfäran.
— Varför inte det? skrattade lillan. Ni skola få se, att det inbringar pengar. Vi ta femtio pfennig för varje biljett, men det står var och en fritt att ge mer. Dessutom få biljetterna köpas endast vid biljettluckan, och där presiderar jag, Wally, grevinna Thalenhorst. Hon knixade för pastor Winter och sade skälmskt: Vad säger ers högvördighet om mitt förslag?
— Utmärkt, nådig grevinna! svarade denne, som gick in på skämtet.
— Men Gerhard, det är väl inte ditt allvar? utbrast pastorskan förskräckt. Inte passar det för en ung flicka att sitta vid kassan.
— I vanliga fall är jag av din åsikt, kära Regina, men i sådana särskilda fall som denna konsert har nog mången förnäm dam spelat rollen av kassörska, och varför skulle då inte vår Wally göra det, i all synnerhet som hon själv erbjudit sig därtill?
