82
— Vad jag är lycklig, sade Alfred. Allt ordnar sig mycket bättre och lättare, än jag vågat hoppas. Tack, far, för att du visar ett sådant livligt intresse för mitt förslag!
— Endast jag kan efter vanligheten vid dylika tillfällen ingenting göra, sade Suse halvt sorgset. Vet du ingenting, mor?
— Det är svårt att råda dig, Suschen, eftersom du varken spelar eller sjunger. Vore det fråga om att steka eller baka, vore du i ditt rätta element, men nu kan jag icke hjälpa dig.
— Var skall konserten äga rum, far?
— Det vet jag inte, barn. Förmodligen i brunnshuset.
— Då har jag en idé! utbrast Suse och sprang upp. Till dagens förhärligande skall jag grädda våfflor.
— De andra sågo förvånade på henne. Endast fadern förstod, vad hon menade, och sade:
— Jag tror inte, barn, att Bergers vilja gå miste om förtjänsten på att servera åhörarna förfriskningar, och det kan man egentligen inte förundra sig över.
— Men de kunna ju servera dricksvaror och smörgåsar. Om du tillåter det, skall jag försöka övertala fru Berger att gå in på mitt förslag.
TIONDE KAPITLET.
Konsertdagen hade brutit in, en klar, vacker vinterdag, som underlättade besöket för dem, som bodde långt bort. Pastor Winter hade särskilt räknat på de i trakten boende och annonserat i tidningarna om konserten och dess ändamål.
De unga flickorna voro naturligtvis nog mycket upprörda. En halv timme före konsertens början — klockan tre på middagen — befunno de sig i brunns-
