84
— Om jag bara får in så mycket, att det täcker mina utlägg. Men du skall få se, Mieze, att jag får sitta där med mina våfflor. Mor har hjälpt mig så mycket som möjligt … men jag har ändå måst lägga ut fem mark, och det var mina sista pengar. Och förstår du, Maria, jag kan inte sälja dem billigare än tio pfennig stycket.
Maria nickade förstrött och sade sedan till Suses förtret:
— Men tror du då, att de smaka bra?
Stackars Suse! Vågade någon tvivla på det! Hon var nära att bli riktigt ond, men efter att ha blickat in i väninnans ögon, skrattade hon godmodigt och sade:
— Jag ser, att jag inte får komma till er med mina våfflor! Ni sväva redan i högre rymder. Suckande vände hon sig om och gick fram till småsyskonen, som visade henne mera intresse och deltagande.
Smáttingarna tröstade henne efter bästa förmåga. Till och med den blyga lilla Martha lovade att sälja minst sex våfflor, och Rudi beslöt i broderligt ädelmod, att inte en enda överbliven våffla skulle komma inför systerns ögon och göra henne bedrövad.
Nu anlände pastor Winter jämte frun och Alfred, och det var således på tiden för Wally att tillträda sin post såsom biljettförsäljerska. Fröken Reuter hade emellertid icke kunnat besluta sig för att lämna henne alldeles obeskyddad, varför Pohl fått i uppdrag att hålla sig i hennes närhet, och nu stod han bakom hennes stol, stel som en grenadjär — något som betydligt underlättades därav att han hade på sig sin frack, som blivit hemskt trång.
Wally var utom sig av otålighet och bestormade gubben med frågor, men när hon ett par gånger hört hans orakelmässiga svar: »Kanhända, grevinnan, men kanhända inte …» tystnade hon, i all synnerhet som det hördes steg i trappan.
— Pohl, de komma! ropade hon både ängsligt och förtjust. Nu börjas det! Och Pohl anlade sin allra bistraste uppsyn, som om det gällt att beskydda lilla grevinnan mot en skara vildar.
