Med strålande uppsyn sålde Wally den ena biljetten efter den andra, och många av åhörarna ville inte ha något tillbaka.
Nu tog konserten sin början, så att Wally kunde anse sitt arbete avslutat. Efter att ha kastat en blick i sitt fullproppade kassaskrin sprang hon upp. Hon måste ge utlopp åt sin förtjusning, och eftersom det inte fanns något värdigare föremål i närheten, grep hon tag i gubben Pohl och började snurra runt med honom.
— För Guds skull, lilla grevinnan! Min frack! utbrast han i förfäran.
— Vad är det med den, Pohl? Tål den inte vid att dansa?
Gubben lade fingret på näsan, såsom han hade för vana vid kvistiga fall, och sade:
— Kanhända den spricker, men kanhända inte!
Wally skrattade så, att hon måste sätta sig, och gubben stod bredvid och såg på henne med förvånad min. Var det möjligt, att hans gamla frack beredde barnet så mycket nöje?
Så reste Wally sig upp, torkade de tårar, skrattet framkallat, och sade:
— Vi skola önska det sistnämnda. Men sätt er nu här, Pohl, och lämna inte kassan ens för ett ögonblick, förrän pastor Winter tar hand om den. Och sedan skyndade hon in.
Det första numret på programmet var över; Eva och Elsa reste sig upp och bugade sig tacksamt, då åhörarna applåderade. De gladde sig hjärtligt åt att få skynda tillbaka in i det lilla rummet, där de blevo emottagna med glädje. I detsamma kom Wally och berättade triumferande om den rika fångst, hon gjort.
Nu var det Alfreds tur, och fadern kom in för att föra honom till hans plats. Det var en gripande syn, då den smärta, kraftigt byggda mannen förde den spensliga, bleka ynglingen, och i månget öga trädde en tår. Så klappade pastorn sonen uppmuntrande på axeln, innan han gick ut igen, men Alfred behövde icke denna uppmuntran. Han tackade fadern med ett milt leende, satte sedan fiolen till rätta och började
