86
spela så lugnt och säkert som alltid, ty ingenting störde nu honom; han levde endast för tonerna. Ett förklarat skimmer låg över hans ansikte, när han bugade sig och tackade för de stormande applåderna, och sedan lämnade han vid faderns arm salen.
— Ack, Eva, nu är det min tur, sade Maria ängsligt till systern. Jag är så rädd. Du skall få se, att jag kommer av mig.
— Dumheter, baby! sade Eva energiskt och kramade systerns darrande hand. Du kommer inte av dig … hör du det? Du är ju den duktigaste av oss, och då har du sådana dumma tankar! Kom nu … jag följer med dig in och vänder noterna åt dig.
Darrande, med sänkt blick följde Maria efter henne och slog sig ned vid pianot, sedan hon bugat sig för publiken.
— Sätt i gång nu, baby! Och spela riktigt bra, viskade Eva.
Ett svagt bifallssorl hade hälsat den älskliga flickan, men ingen hade väntat, att dessa små, darrande händer skulle spela det svåra stycket så bra, som de gjorde. Hon blev belönad med brusande applåder och neg, leende och rodnande.
— O, Eva, hur är det möjligt, att jag kunnat spela inför alla dessa människor! viskade hon till systern.
— Och så du spelat, baby! Jag känner mig riktigt stolt över dig, svarade Eva med strålande min. Men hjälp mig nu, Mieze, så att även jag reder mig bra.
Under detta samtal hade hon hastigt lagt noterna till rätta; nu trädde hon fram och började med Marias utmärkta ackompanjemang den vackra sången: »Sah ein Knab' ein Röslein stehn.» Hon sjöng den med sin vackra, klara röst och blev livligt applåderad. Sedan sjöng hon med friskt mod ännu en visa, och då systrarna kommo tillbaka in i det lilla rummet, blevo de överhopade med beröm.
Nu kom Elsa. På hennes begäran vände Maria noterna åt henne. Hon hade övat sig flitigt på detta stycke och spelade det bra, men var dock glad, när hon åter kunde lämna salen, sedan publiken applåderat henne ordentligt.
