vasslan, och då fick han se vad hon var för ett djur. Hon var svart som en korp över hela kroppen. Men när han skrubhat henne med vasslan och gnidit henne med surmjölken och sköljt henne i den söta mjölken så hade trollhamnen gått av henne, och hon var så vacker och fin att hon aldrig varit finare.
Dagen därpå sa vännen att de måste resa sin väg. Ja, pojken var resfärdig och prinsessan med, ty hemgiften hade varit färdig för länge sedan. Under natten förde vännen allt det guld och silver som trollet hade samlat från berget till slottet, och när de skulle resa följande morgon var det så fullt överallt att de knappast kunde komma fram. Den bröllopsgåvan var mera värd än kungens hela rike, men de visste inte hur de skulle kunna frakta den med sig. Naturligtvis var det vännen som fann på råd. Det fanns inte mindre än sex gumsar i trollets stall och alla kunde de flyga. De lassade på dem så mycket silver och guld att de rakt inte orkade lyfta sig från marken, utan de måste gå på sina ben. Vad gumsarna inte orkade bära fick stanna kvar i slottet.
De reste långt och längre än långt och till sist orkade gumsarna inte gå längre. Pojken och prinsessan visste inte vad de skulle ta sig till, men följeslagaren tog hela hemgiften på nacken och travade de sex gumsarna ovanpå och så bar han alltsammans så långt, att det bara var en mil kvar till den plats där pojken var hemma. Då sa vännen:
»Nu måste vi skiljas, för nu kan jag inte följa dig längre.»
