ISBJÖRNEN KUNG VALEMON.
Det var en gång, som så ofta förr, en kung som hade två fula och leda döttrar, men den tredje var vacker och god och kungen och alla hans undersåtar tyckte mycket om henne. Hon drömde en gång om en krans av guld, som var så vacker att hon inte kunde leva om hon inte fick den. Men eftersom hon inte kunde få den, så blev hon så bedrövad att hon inte kunde tala av sorg. När kungen fick höra att det var för kransens skull hon sörjde, så lät han göra en modell på kransen efter prinsessans beskrivning och så skickade han bud till guldsmederna i alla land för att höra efter om de kunde skaffa en likadan av guld. De arbetade både dag och natt på kransarna, men många av dem slängde prinsessan i golvet och många ville hon inte ens se på. Men en gång, när hon gick i skogen, fick hon se en isbjörn och han höll den kransen som prinsessan drömt om mellan labbarna och lekte med den. Då bad hon om att få köpa den.
Nej, för pengar ville han inte sälja den, men för henne själv. Ja, tyckte hon, eftersom det inte gick att leva utan kransen så gjorde det ju detsamma vart hon kom och vem hon gifte sig med, om hon bara fick den.
