Sida:Folksagor.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113
ISBJÖRNEN KUNG VALEMON

både söva och väcka honom. När han hade lagt sig gav hon honom en sömndryck, så prinsessan kunde inte få honom vaken fastän hon grät och bad.

Dagen därpå satte sig prinsessan utanför fönstret och hällde ur sin flaska. Det forsade som en bäck av både öl och vin och flaskan blev aldrig tom. När trollpackan fick se det ville hon köpa den med, ty hur de än bryggde och brände så kunde de ändå inte hinna med att få tillräckligt, för det var alldeles för många som skulle ha att dricka, sa hon. Det gick på samma sätt med flaskan som med saxen och trollpackan gav kärasten en sömndryck och prinsessan kunde inte få honom vaken, hur hon än ropade och bad. Men den natten arbetade en hantverkare i rummet bredvid och han hörde gråten och ropen och tog reda på hur det hängde ihop. Och dagen därpå sa han till kungen att det måste vara prinsessan som kommit för att rädda honom.

Och nästa dag gick det precis på samma sätt med duken som med saxen och flaskan, men när trollpackan kom till kungen med sömndrycken om kvällen, så aktade han sig noga och lurade henne. Kärringen trodde honom inte mer än nätt och jämnt, så hon stack en stoppnål genom hans arm för att se efter om han sov ordentligt, och fastän det gjorde fasligt ont rörde han sig inte. Då fick prinsessan tillåtelse att komma in till honom.

Då var allting gott och väl, för om han bara kunde göra sig av med trollpackan, så skulle han vara räddad. Därför bad han timmermännen att de skulle göra en 8. — Asbjörnsen, Sagor.