Jungfrun på Glasberget.
Det var en gång en man, som hade en slåtteräng, hvilken låg långt uppe i skogsbygden, der en hölada stod, som begagnades för fodrets inbergande. Men det hade icke funnits mycket i ladan på den sista tiden, kan jag försäkra; för hvarje midsommarnatt, när gräset som bäst stod i sitt flor, blef slåtterängen alldeles afbetad, som om en hel oxdrift hade gått och gnagit om natten. Det hände en gång och det hände två gånger; men så blef mannen ledsen dervid och sade till sina söner — han hade tre, och den tredje, det var Askepilten, förstås — att nu fick en af dem lof att ligga borta i ängsladan under midsommarnatten, för det gick icke an att gräset rubb och stubb skulle uppätas nu igen, liksom de två föregående åren; och den, som ville åstad, måste väl passa på, sade mannen.
Ja, först ville den äldste bort och vakta ängen; han skulle nog se efter gräset, mente han, och det så att hvarken folk eller fä eller hin sjelf skulle få något utaf det. Då det led mot qvällen, gick han bort i ladan och lade sig att sofva, men straxt på natten inträffade en så stark åska och jordskakning, att väggar och tak svigtade; gossen tog till fötter det fortaste han orkade, ja, han tordes icke en gång se tillbaka, och höet blef uppätet den natten liksom de föregående åren.
Nästa midsommarafton sade mannen igen, att det icke kunde gå an, att det ena året efter det andra mista allt gräs på skogsängen, utan nu måste en af sönerna bort för att vakta och det riktigt se'n; den andra af sönerna ville försöka sig den qvällen. Han gick bort i höladan och lade sig att sofva, liksom brodern gjort; men ett stycke in på
