“Jag har skepp sjelf,“ sade Lillepys och tog upp ur fickan det han hade fått af den gamla käringen. Kungen log åt honom och trodde det var bara ett gyckel; men Lillepys bad endast om det han hade begärt, så skulle kungen nog få se. De kommo då med allesammans, och Lillepys bad att de skulle lägga trossen i skeppet först; men det var ingen som rådde lyfta den, och många på en gång kunde icke få rum omkring det lilla, lilla skeppet. Då tog Lillepys sjelf i trossen i den ena ändan och lade några länkar upp i skeppet, och allt efter som han kastade i trossen, blef skeppet större och större, och slutligen var det så stort, att både trossen och de femhundra man och provianten och Lillepys hade godt rum. “Gå nu sött vatten och salt vatten, berg och djupa dalar, och stanna icke förrän du kommer dit, der kungens dotter är,“ sade Lillepys till skeppet; och straxt for det åstad så det pep och hven om det, både öfver land och vatten. Då de så hade seglat långt, långt bort, stannade skeppet midt ute på hafvet. “Ja nu äro vi komne hit,“ sade Lillepys, “men en annan sak är det huru vi komma härifrån igen.“ Derpå tog han jerntrossen och slog den ena ändan om lifvet på sig; “nu måste jag till botten,“ sade han, “men när jag drager starkt i trossen och vill upp igen, så måsten I alla hissa som en man, eljest är det förbi med edra lif så väl som med mitt,“ och dermed hoppade han i vattnet, så det pollrade om honom. Han sjönk och sjönk, och slutligen kom han till botten. Der såg han ett stort berg med en dörr på, och dit gick han in. Då han hade kommit in, fann han den andra prinsessan; hon satt och sydde; men då hon fick se Lillepys, slog hon ihop händerna. “Nå Gudskelof!“ ropade hon, “jag har inte sett en kristen menniska, sedan jag kom hit.“ — “Ja, jag kommer efter dig, jag,“ sade Lillepys. “Åh, mig får du nog inte,“ sade kungadottern, “det lyckas dig aldrig, det;
