dig, om du inte brygger ölet starkt.“ — “Åh, det skall nog få smak,“ sade Lillepys och grep sig genast an med brygden. “Men jag måste ha flera troll till att bära bryggelaget,“ sade Lillepys, “de jag fått rå ingenting.“ Ja, han fick flera, så många att det krälade, och så gick det undan med brygden. Då nu vörten var färdig, skulle de alla smaka, förstås, först trollet sjelf och sedan de andra; men Lillepys hade brygt vörten så stark, att de föllo döda som flugor, alltefter som de drucko deraf. Slutligen var ingen mera qvar än en gammal eländig käring, som låg bakom kakelugnen. “Åh, stackare!“ sade Lillepys. “Du ska väl smaka vörten, du ock!“ och dermed gick han åstad och tog en slef ur botten på bryggekaret och gaf henne; och så var han qvitt dem allesammans.
Som han nu stod der och såg sig omkring, fick han ögonen på en stor kista; den tog Lillepys och fyllde med guld och silfver, band så trossen om sig och prinsessan och kistan och ryckte af alla krafter; så drog manskapet upp dem välbehållna. Då Lillepys väl hade kommit upp på skeppet, sade han: “gå nu salt vatten och sött vatten, berg och djupa dalar, och stanna icke förrän du kommer till kungens gård,“ och straxt for skeppet åstad, så forsen stod om det. Då folket på kungsgården såg skeppet, voro de icke sena att möta det med sång och spel och mottogo Lillepys med stor glädje; men gladast af alla var kungen, som nu äfven hade fått igen den andra dottren sin.
Men nu hade Lillepys råkat illa ut; ty begge prinsessorna ville ha honom, och han ville icke ha någon annan än den han först hade räddat, — det var den yngsta det. Derför gick han tidt och ofta och tänkte på hur han skulle bära sig åt för att få henne, ty den andra ville han också ogerna göra emot. Då han en dag gick och tänkte hit och dit på detta, föll det honom in, att om han nu bara hade sin bror, kung Lilleput, som var så lik
