Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
JUNGFRUN PÅ GLASBERGET.

uppför glasberget, för det skulle i alla fall icke lyckas; men han hörde icke på det örat; han red fram mot glasberget och uppför detsamma som ett intet, ett godt stycke, det kunde väl ungefär vara en tredjedel; då han kom dit vände han om hästen och red ned igen. Men en så präktig riddare hade prinsessan aldrig förr sett, och medan han red, satt hon och tänkte: Gud gifve han bara kom upp hit! då hon såg att han vände om hästen, kastade hon efter honom det ena guldäpplet, som trillade ned i hans stöfvel. Men knappt var han kommen ned från berget, förrän han red sin väg, och det så qvickt att ingen rätt visste hvart han tog vägen. Samma qväll skulle nu alla prinsar och riddare fram för konungen, för att den som hade ridit så långt upp på glasberget, skulle få tillfälle att visa fram guldäpplet, kungadottern hade nedkastat. Men det fanns ingen som hade något; den ena efter den andra kom fram, men ingen kunde visa äpplet.

Om qvällen kommo också Askepiltens bröder hem igen, de berättade då vidt och bredt om ridningen uppför glasberget, att först så var der ingen alls som dugde till att komma upp så högt som ett steg en gång; men plötsligen kom det en, som hade kopparrustning och kopparsadel så glänsande, “att det lyste lång väg af honom,“ sade de, “och det var gosse som kunde rida, det; han red mer än en tredjedel uppför glasberget, och han kunde ha ridit ända upp om han bara velat; men der vände han, för han tyckte väl att det kunde vara nog för den gången.“ — “Åh, honom skulle det just ha roat mig att se,“ sade Askepilten — han satt i spiseln och gräfde som vanligt, han. “Ja du!“ sade bröderna, “du ser just ut som du kunde skicka dig bland så höga herrar, du, din fuling, der du sitter!“

Följande dag ville bröderna bort igen, och Askepilten bad äfven denna gång, om han kunde få lof att göra dem