igen. På själva julafton kom han till hemmet i Å by, där hans moder förde spiran och hans bror var husbonde. Vid ankomsten gick han ej in i stugan utan till ladugården. Det var en ordningsam gård, så att allt var på sin bestämda plats, liksom innan Hansch drog bort. Därför hittade han lätt nog rätt på koskällan, satte den på en av korna och så löste han av dem och drev dem ut på ladugårdsbacken. Korna blevo uppskrämda och togo till att böla och råma utav “syndastraffet“. Men uppståndelsen blev ej mindre inne i stugan. Hals över huvud skyndade gårdsfolket ut och fick ett drygt göra med att åter få in kreaturen. Undersamma gingo de sedan in, där de mötte Hansch, som bad att få låna hus över natten.
"Nej“, svarade husmodern, “de’ blir ingenting av. Hocken är du, som löser korna på själva julkväll?“
“Jag kommer från kriget där jag varit i 27 år.“
Gumman tog till lipen och sade:
“Jag hade också en liten pojke, som varit borta i 27 år.“
“Det är jag“, svarade Bogg-Hansch.
Därpå tog han en stol, satte sig till bords bredvid sin bror och sade:
