Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


hvarann om lifvet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt. Men utanför stod dimman i jämnhöjd med räckverket, och först ofvanför dimman satt månen på den klara oktoberhimmeln som öfver en gråaktig vattenyta. Bara några halft aflöfvade träd stucko upp som små holmar, och det enda, som gjorde vattenytan död, var att den icke kunde spegla.

Han tog stöd mot räckverket och ställde henne framför sig och kysste henne på hjässan. Det var en sval och glädtig kyss, och han tänkte icke på den utan på det, som hade händt, men som han ville glömma.

— Du har ett så vackert sätt att säga mitt namn, barn lilla — började han — en så lustig främmande brytning. Du gjorde mig glad igen där inne i sofstugan. Och det gyllene danska håret, hvad jag älskar det! Du är så mjuk som en lindbuske, jungfru Lindelöf. Det gör mig lugn igen att inandas doften af så mycken ungdom och hälsa. Det är som att komma ut i friska skogen.

Han strök genom hennes hår och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland vände han sig litet åt sidan och såg på den stora skinande månen. Världen låg afsomnad och utdöd, och

77