Men sällan träffas runstenar, der detta system fullkomligt noggrannt är iakttaget. Redan tidigt började man försöka att uttrycka brytning och omljud.
§. 141. Brytningen af ᛁ till E uttrycktes först på
enklaste sättet genom ᛁᛅ, ↄ: ia (se §. 2), t. ex. ᚾᚢᚱᚢᛁᛅᚴᚱ, ↄ:
Norvegr; ᛁᛅᛋ, ↄ: es. På detta sätt kunde endast kort E
uttryckas, ty brytningsformen ia, ja är alltid kort.
Sedermera nyttjades ᛦ, hwilken bokstaf såsom enkelt tecken hade den
fördel att kunna beteckna äfwen É; t. ex. ᛚᛦᛏ, ↄ: lét;
ᚠᛦᛚᛅᚴᛁ, ↄ: félagi. Ändtligen, till och med i ganska gamla
runskrifter, upptogs ᛂ.
Brytningen af U till O uttryckes wanligtwis ej; man skrifwer ᛒᚢᚱᛁᚾ, ↄ: borinn; ᚴᚢᚾᛅ, ↄ: kona; ett enda undantag är copul. conj. ok, hwilken nästan alltid skrifwes ᛅᚢᚴ.
§. 142. Omljudet af A till Ë kunde, der man
försökte att uttrycka det, hwilket icke war mycket ofta, ej wäl
betecknas annorlunda, än genom tillfogandet antingen af ᛁ (t.
ex. ᛅᛁᛚᛐᛅ, ↄ: ëlta), hwilket dock är mycket sällsynt, eller
genom bruket af den bokstaf, hwilken eljest stod i stället för E; man
finner sålunda både ᛁ och ᛦ nyttjade på detta sätt, t. ex.
ᛏᚱᛁᚴ och ᛏᚱᛦᚴ, ↄ: drëng, eg. ᛏᚱᛅᚴ [1]. Derest man på
detta wis wille uttrycka omljudet i diphthongen ËI, eg. AI
(§. 5), kom man att bruka twänne ᛁ, och, då fördubbling
enligt §. 138 ej tillåts, kunde blott ett enda ᛁ nyttjas, t. ex.
ᛋᚢᛁᚾ f. ᛋᚢᛁᛁᚾ, och detta för ᛋᚢᛅᛁᚾ. Att man eljest i
dylika tillfällen ej kan urskilja om uttalet warit Swenskt, Ê, eller
Norskt, EI, är klart. ᛦᛁ såsom diphthong för EI finnes
aldrig, må hända icke heller ᛦ för F.-Sw. Ê. Efter införandet
af ᛂ finnes detta icke ofta allena såsom Ë, utan i F.-Sw.
- ↑ Att omljudet funnits i uttalet, förrän det betecknades, wisar bland andra formen ᚴᛁᛅᚱᛅ, ↄ: gëra, ty det inskjutna ᛁ, hwilket skall tillkännagifwa det weka eller aspirerade uttalet af G, som inträffar före e, i, ö, y, wisar, att ᚴ här warit så uttaladt; ᚴᛅᚱᛅ hade endast betecknat hårda uttalet gara, ej gjera, nära som jera.
