VIII
från norden» och är sålunda alldeles synonymt med norrœnir menn, hvarmed det också ganska ofta förbytes. Till betecknande af landet med tillhörande folk och nationalitet begagnas alltså trilogien Noregr (land) — Norðmenn (folk) — Norrœnn (nationalitet), hvilka ord stå i det innerligaste sammanhang med och kunna ej utan inconsequens lösrifvas från hvarandra, ursprungligen antydande alla tre endast ett lands och tillhörande folks nordliga belägenhet. Men lika visst, som de egentligen kunna passa in på hela norden, och folknamnet Norðmenn, latiniseradt Northmanni, Normanni, verkligen af de utländska författare, hvilka beskrifvit vikingatågen i 9:de seklet, nyttjas till betecknande af nordiska män i allmänhet, lika visst är det, att namnen eller orden, åtminstone från den tiden, då Norges fylker samlades till ett enda rike, inom sjelfva Norden och äfven utom densamma af bättre underrättade män endast begagnas för att beteckna Norge, Norrmännen och Norska nationaliteten. Det är, om man vill, en godtycklighet; men godtyckligbeten är ej större än i begagnandet af det motsvarande suðrœnn, suðrmaðr, hvilka ord, såsom bekant är, endast begagnas om Tyskarne,[1] ehuru Italienarne och Fransmännen i afseende på landens belägenhet med samma skäl kunde kallas södermän. Redan i Danska runliteraturen träffa vi ordet norrœnn på den bland runprofven i denna grammatik upptagna inskriften på Egå-stenen i Jutland, hvilken i afseende på skriftens enkelhet och renhet lär vara bland de aldra äldsta i Danmark, må hända från 9:de, åtminstone från 10:de seklet. Här nämnes en Ketill hinn norrœni, hvilket epitheton vore pleonastiskt och meningslöst, om det blott skulle säga, att mannen var en nordisk man, ty
- ↑ Suðrvegir, suðrœnn och Suðrmaðr bilda en mot Norvegr &c. fullkomligt svarande trilogi. Derföre betecknar Suðrvegir ock i verkligheten Tyskland. Se R. Keysers afhandling i "Samlinger til det norske Folks og Sprogs Historie", VI B., s. 305, sqq.
