§. 1. Ju mera man får lefwa efter egit behag, ju mera tror man sig wara fri. Näst lifwet kan derföre ingenting wara menniskjor kärare, än friheten. Ingen förlorar eller minskar den, utan at wara twungen af öfwerwåld och fruktan för något större ondt.
§. 2. En förmån, som af menniskjor så högt älskas, behöfwer ingen inskränkning, der alla äro dygdiga. Men wi böjas ofta til laster och oförrätt. Altså böra gränsor sättas för oss, friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, at man efter yttersta wilja får göra det rätt är, gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.
§. 3. När hwar och en i et samhälle har tilstånd dertil, så finnes der en rätt borgerlig frihet. Til den hörer altså, at ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, at hwar redlig får med trygghet lefwa, lyda et rätt samwete, nyttja sin egendom, och bidraga til sitt samhälles wäl.
§. 4. För denna friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De kunna ej allenast lätteligen missbruka den makt de äga, utan ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så at de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.
§. 5. Ty det utgör ej et samhälles hela frihet, at undersåtarena äro trygga för Regentens öfwerwåld. Det är et stort steg, och det första, til allmän sällhet. Men undersåtare kunna ock tryckas af hwarandra. Och i många Republiker, hwilka yfwas af frihetens älskanswärda namn, äro likwäl de mästa menniskjor de förnämas trälar.
