§. 18. Deremot torde försträngt slutna Skrån, och lärogåssarnas långsamma underwisande wara stora medel at underhålla lättia, twång, folkbrist, liderlighet, fattigdom och tidspillan.
§. 19. Sjelfwa de så kallade fria konster, äro til äfwentyrs i Swerige intet nog fria. Annorstädes göra de skäl för namnet. I Tyskland får hwar och en offenteligen lära andra, alt hwad han sjelf inhämtat. Man borde ock antingen straxt hindras ifrån, at göra bokwett til sin hufwudsak, eller ock sedan ej hindras at i frihet lefwa af den oskyldigaste näring.
§. 20. Ändteligen är ock det en wigtig rättighet i et fritt samhälle, at fritt få bidraga til det allmännas wäl. Men skall det ske, så måste Samhällets tilstånd kunna blifwa wederbörligen bekant för hwar och en, och en hwar äga tilfälle at därom få yttra sina tankar. Där det saknas, är friheten ej wärd sit namn. Krigssaker, och alt, hwaraf utländningar och owänner kunna göra missbruk, behöfwa til en tid döljas, och ej komma til mångas wetskap, men ej för rätta medborgares, utan för fiendernas skul. Mycket mindre böra fridssaker, och hwad som i allmänhet angår inwärtes wälfärden, dragas undan inwånarenas ögon. Annars händer lätt, at endast utländningar, som wilja skada, utforska alla hemligheter genom Sändebud och penningar, men sielfwa landets folk, som böra gifwa tjänliga råd, äro okunniga om det mästa. Däremot, då hela landet är kändt, se åtminstone de upmärksamma, hwad som gagnar eller skadar, och uptäcka det för alla, där nödig skrif-frihet är. Då kunna allmänna rådslag altid styras af sanning och kärlek til Fäderneslandet, på hwilkets gemensamma wäl alla enskildtas beror.
GUD den Allrahögsta, som wårdar menniskjors sällhet, föröke wår Swenska Frihet, och beware den til ewärdeliga tider!
