Sida:Fortuna.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125

Lugn och belåten lät han sina ögon löpa rundt omkring i rummet, började vid fönstren, der regnet piskade i den illa tilltygade trädgården och slutade vid Lyckans gudinna, som smålog mot honom, i det hon halft sväfvande räckte honom sin krans.

I det samma hörde han störtande hastiga steg i spiraltrappan; han reste sig i ångest och spänning; Abraham kom farande in, blek, med ansigtet förvridet af sinnesrörelse, tårarne runno utför hans kinder, utan att han märkte det; han kastade sig i sin fars armar:

»En son, pappa! Allt lyckligt och väl öfverståndet, en präktig och stor son!»

»Jag gratulerar dig, gossen min! Jag gratulerar oss alla! Gud vare lofvad!»