»Du skulle vara der.»
»Flere då?»
»Din far.»
»Flere då?»
»Min far.»
»Flere då?»
»Vill du ha ännu flere, Grete?»
»Vill du inte ha flere, Abraham?»
»Jag vet inte.»
»Nu säger du inte sant.»
»Nåja, en till då!»
»Bara en?»
»Bara en.«
»En helt liten?»
»Ja visst! Och sedan skulle —»
»Inte flere nu, eller hur?»
»Nej kära du, nu ä’ vi tillräckligt många ombord, det är inte något så fasligt stort fartyg; men sedan skulle vi resa långt bort —»
»Men så föllo alla de andra i vattnet utom vi två — nej, vi tre — inte sant, Abraham?»
»Ja, om du kan bättre än jag, så är det bäst att du önskar.»
Så gick deras samtal; men plötsligt hörde de ett buller; det var Steffensen, som kom hem. Dörren sprang upp för en spark, och in kom ett bylte oljefläckade lärftskläder, derpå en verktygslåda och slutligen Steffensen själf,
