Sida:Fortuna.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139

röd i ansigtet, händerna djupt i fickorna, ögonen på skaft, men tyst, tyst som en kanon, innan den går af.

Grete släpte sitt arbete och tog tag om Abrahams arm:

»Far — du är uppsagd?»

»Ja!» dundrade det första skottet, »jag är uppsagd i otid, hånfullt. Steffen Steffensen, som uttryckligen blef hitkallad från Kristiania för att sköta de här struntmaskinerna, som ingen här förstod — jag är utsparkad! Men alltsamman kunde väl gå an, jag känner ju till den simple arbetarens lott och jag känner till blodsugarne, det var inte bättre att vänta; men en sak bränner mig i själen — vet du, hvarför jag är uppsagd, Grete?»

Han stälde sig midt framför de två, och först då kom han i sin sinnesskakning att erinra sig, hvem Abraham var.

»Ja, se der ha vi ju en af de höga herrarne — hvafalls? Han kan tala om det för dig — fråga honom, Grete, så får du veta, hvad det är för fel med far din.»

»Jag vet ingenting om detta, Steffensen! Och jag kan inte riktigt tro, att det är möjligt», svarade Abraham; han hade själf blifvit blek, och vreden steg hastigt upp inom honom öfver att direktionen eller hans