Men då, de stodo qvar i mörkret, sade professorn:
»Ja, det är ju sant, nu kommer jag i håg, att det var något, som du ville tala med mig om, Abraham!»
»Nu är du trött, pappa.»
»Men det förefaller mig som om det varit något mycket vigtigt —»
»Ja visst, men nu är jag också, sanningen att säga, trött; det får vara till i morgon. God natt, pappa! Och tack för i dag.»
Steffensen? Steffensen! Huru oändligt långt borta var han ej från Abrahams tankar, och huru i all verlden kunde han för en sådan saks skull ha tänkt på att sätta sig upp mot sin far — mot en sådan far! Han skulle naturligtvis ta i tu med saken och klarera den i morgon; men det kunde ju göras helt lugnt och fogligt.
På tå smög han sig in i sängkammaren; Clara sof, blek och vacker i den stora sängen, och lille Carsten sof också med små snyftningar i sin lilla näsa och små ryckningar i sina smala fingrar, som liknade skalade räkor, men af de allra smalaste.
Då gick också Abraham till hvila och sof som ett godt barn till ljusan dager.
Något obehagligt plågade honom, strax
