pulpeten i små högar, eftersom han genomögnade dem. Men slutligen sopade han tillsamman alla telegrammen i en hög och slog sin stora näfve ner i den.
Rasmus närmade sig med den svarta skinnväskan för att mottaga de sedvanliga orderna för dagens operationer i bankerna, men Marcussen bad honom dra åt helvete och ta väskan med sig.
Derpå samlade han efter ett ögonblicks betänkande alla telegrammen i en hand och gick in till professorn, stängde dörren efter sig och drog för portièren.
Carsten Lövdahl hade stått vid fönstret och stirrat ner i trädgården; han vände sig häftigt om och sade:
»Hvad är det, Marcussen?»
Professorns ansigte var nästan askgrått, och ögonen lågo djupt i hufvudet. Han hade ej sofvit på flere nätter, och de sista dagarnas ansträngningar för att hålla sig uppe mot allt hopp, de vilda planerna, den förtviflade vissheten, som från alla håll stack fram hufvudet — allt detta hade förvandlat den store, ståtlige mannen till en jagad förbrytare.
»Hvad är det, Marcussen?»
Till och med rösten var förändrad — rå,
