arbetarne församlade i eget hus, förenade och starka. Nu var allt förspildt och skingradt, värre än förr; misstroende, feghet och allt det gamla eländet; man måste börja alldeles från början igen.
Han måste uppmuntras, tänkte fru Kruse och kastade sig genast öfver fru Gottwald; hon hade naturligtvis för länge sedan lurat hemligheten ur Peder.
Fru Gottwald spjärnade länge, på skämt emot att förstå; men slutligen blef hon allvarsam.
»Hör på, fru Kruse, vi ska’ inte mer tala om detta, inte på skämt en gång. Till och med om det inte vore hundrade andra saker i vägen för det, ni häntyder på, skulle det vara alldeles nog och mer än nog, om ni kände till min ungdoms historia.»
»Den känner jag till, frn Grottwald.»
»Jag är ingen fru», svarade den andra och böjde sig öfver sitt arbete.
»Det vet jag också; men ni har haft ett barn.»
»Ack ja, en liten söt, olycklig gosse.»
»Hör nu mig, fru Gottwald! Den man, jag vill att ni skall hålla af, han var också en sådan liten olycklig gosse.»
