Sida:Fortuna.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
278

»Jag förstår er inte, eller ni förstår inte mig.»

»Hans mor var heller inte gift, då han kom till verlden; det har fallit tårar på hans hufvud, sådana tårar som ni känner till. Ja, ni ser på mig! Här sitter hon framför er, hans mor. Vi två, fru Gottwald, vi äro lika.»

»Min Gud! det har jag aldrig vetat.»

»Nej, ser ni, mitt glömde man, för att jag hade tur och blef gift, men på er blef skammen qvarsittande för lifvet. Och derför har nu jag tänkt som så, att skammen kan i själfva verket inte vara så stor för någon af oss; jag tänker, att vi ha skämts allför mycket, begge två — isynnerhet ni. Ja, ni ser på mig! Men det är mitt allvar; och derför har jag öfvervunnit min skam och Peder också.»

»Vet han det?»

»Ja, det är jag säker på; men ännu säkrare är jag på, att aldrig i den innersta vrån af sitt hjärta har han derför en skugga af något, som kunde likna ringaktning för sin mor. Och det skulle icke heller er son haft, om han hade fått lefva; hvad var det han hette?»

»Han hette Marius, lille Marius.»

»Nåväl, fru Gottwald! Er lille Marius och min lille Peder, de voro ett slags bröder.