lifvet glidit så fredligt och stilla, alldeles så som Abraham tyckte om det; starka sinnesrörelser mindes han blott från moderns tid.
Han erinrade sig henne mycket väl, drag för drag, och isynnerhet de underliga, djupa ögonen; men med dessa erinringar blandade sig minnet af de många pinsamma ögonblicken, då han syndfull hade stått inför dessa oundkomliga ögon, som alltid begärde det samma af honom: var sann och uppriktig.
Det var mycket inom honom, som svarade på detta; men lifvet hade ej gifvit honom någon anledning till att fullt ut slå ett slag för sin sanna öfvertygelse, och många förargliga småsaker hade gjort, att det nästan var honom pinsamt att tänka på denna mor, som han ändå hade älskat så högt och mist så tidigt.
Hans ungdomsblod upptog många nya tankar och idéer, som alls icke voro presentabla i den Meinhardtska salongen — knapt nog hos professor Lövdahl; hans religiösa och politiska åskådningar förändrade sig hastigt, ty det fans hos honom ett starkt behof af kritik och opposition. Men hans ställning var fatal; hvart skulle han ta vägen med allt det, som jäste inom honom? Bland de menniskor, af hvilka han satte värde på att bli älskad, skulle det
