Sida:Fortuna.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90

mellan ung och gammal. Det fans ju, när han tänkte nogare efter, icke en enda sak, som de kunde se från samma håll; det fans icke en tanke, som ej genast splittrade sig i två och skickade dem långt ifrån hvarandra ut i oenighet och missstämning.

Han kunde ej förstå, när han nu samlade allt från häntydningar, samtal och varma debatter, huru denne store och högt beundrade fader, hvars hufvud var så klart, hvars tänkesätt i grunden var så ädelt, huru han kunde stå främmande, ja, nästan fiendtlig gentemot allt det, som Abraham kände bebof af att beundra och kämpa för.

Och Clara — hon också! Visserligen var hon uppväxt i gamla, barocka perukidéer, men han hade likväl talat så mycket med henne om de nya tankarna, och hon hade gripit mycket af det med sådan ifver. Nu nekade hon för, att hon någonsin gått in på hans galna och gudlösa paradoxer.

Nåväl, desto kraftfullare måste han själf stå; de stränga kraf, nutidens moral stälde på personlig sanning och ansvarighet, skulle han veta att uppfylla; i detta ögonblick tänkte han på sin mor; just så skulle hon ha tyckt om honom.

När han uppfattade en sådan arbetarefest