som humbug, så skulle han protestera och icke af hänsyn till sin far göra sig till medbrottsling,
Abraham stod länge vid hörnfönstret och såg nedåt gatan. Der var nästan intet folk, ty halfva staden var ute på festen; och medan han betraktade de sista, som voro för sent ute och nu skyndade sig dit bort, kom han att tänka på, att vädret var vackert och huru skönt det var för gamla och unga att komma ut ur staden litet och få frisk luft i sig.
En hel mängd hederliga borgare och småfolk gingo dit ut med sina hustrur; de förstodo ej mycket af talen och tänkte ej mycket öfver festens djupare betydelse; det var för dem ett slags söndag midt i veckan, en half fridag, som de kunde behöfva.
Och här hemma gick han i sina vackra rum och protesterade! Månne det ej egentligen var något förskräckligt löjligt i detta?
Plötsligt gick det upp för honom, att om det skulle vara någon mening i denna protest, så hade han antingen måst allvarligt sätta sig upp mot fadern, eller ännu bättre: framträdt midt under festen och sagt högt, att han fann en sådan tillställning, der kapitalet indirekt tvingade arbetarne till en förnedrande dyrkan — att det var humbug och värre än det.
