Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214
ÅNGBÅTSUNGAR

att manégen på Djurgården ej häller står tom. Folk räcker till öfver alt.»

»Men, det är väl svårt att räcka till, när man bor långt ut i skärgården.»

»Det är just det jag säger, och likväl måste man vara med. De här sommarnöjena äro bra besvärliga . . . Hu, hvad ångbåten kränger! Kan man ha något sämre medel att färdas än med dessa otäcka ångbåtar? Trångt, hett och blåsigt . . . jag tror sannerligen att vi kantra. Hjälp!»

Det var en af de sex blåsdagarne i veckan, och ångbåten var öfverlastad.

»Skulle frun tycka mer om att knoga i en roddbåt? Frun kan naturligtvis inte minnas den tiden, men nog kommer jag i håg, när man gjorde lusttur i en af de gamla roddarbåtarne med de två gummors besättning som hade en dagsresa från Mellantrappan till Skurusund. Det var en glad tid, det medger jag, men inte hade man snabba fortskaffningsmedel.»

Samtalet vardt mer allmänt. Man uttryckte olika åsigter, funderingar och förslag, men midt under detta tankeutbyte, afbrutet då och då af den goda fruns ångestrop, fick man plötsligen syn på en liten, allra som näpnaste ångslup, hvilken låg och skvalpade vid en brygga nedanför ett af de där små täcka sommarhusen, på hvilkas verandor stockholmarne hemta krafter att stå ut med vintermödorna på middagsbjudningar fem eller sex gånger i hvarje vecka, på baler fyra nätter i veckan och vid spelborden hvar enda kväll. Det var ej ens en liten ångslup, utan en liten ångslupsunge, men som väl kunde frakta tre eller fyra personer, kanske till och med fem, och med hvilken man genast kunde gå i land, i fall det började blåsa.