Sida:Fred med Norge.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
8
FRED MED NORGE

numera ansvarig inför Sverges riksdag och antalet af konungens svenska rådgifvare ökadt från två till tre.

I denna ministeriella konselj skall, enligt en kongl. resolution af 1835, en norsk statsrådsledamot vara närvarande, då sådana mål föredragas, som angå vare sig Sverges och Norges gemensamma eller Norges enskilda förhållanden till främmande makter. Så är det än i dag. Efter den svenska grundlagsförändringen 1885 har utrikesministern ansvar inför Sverges riksdag, men ej inför Norges storting, medan det ministeriella statsrådet utgöres af tre (förut två) svenskar och fortfarande blott en norrman. Och det må bemärkas, att då de tre svenska rådgifvarne sitta här med grundlags rätt och helgd, så kan den norske rådgifvaren när som hälst aflägsnas genom att kungen helt enkelt upphäfver nämda resolution.

Visserligen hade den Themptanderska regeringen i underhandlingarna med den Sverdrupska omsider enats med denna beträffande antalet ledamöter i ministeriella statsrådet, så att där skulle sitta lika många norska som svenska regeringsledamöter, tre svenskar och tre norrmän. Men då som vilkor for detta medgifvande å svenska sidan fordrades, att den gemensamme utrikesministern skulle vara och förblifva svensk, utan något ansvar inför norska riksförsamlingen, kunde norrmännen af alla partier icke gå in på förslaget.

Ett återupptagande af hufvudsakligen samma förslag 1891 misslyckades lika fullständigt, hvarefter Stangska högerregeringen, som då skötte Norges affärer, fick lämna statsstyret till rektor Steen. Hans program var: en ordning af diplomatiska sakers behandling, som inför betryggande konstitutionel ansvarighet for norsk statsmyndighet. Och de allmänna valen 1891 gåfvo honom majoritet i stortinget.

Reformarbetet började med konsulatväsendet. Steenska regeringen tillsatte en komité af sju fackmän, bland hvilka blott en tillhörde vänsterpartiet, för att efter nödig utredning yttra sig i saken. Komitén tillstyrkte enhälligt, att Norge öfvertager den fulla ledningen af sitt konsulatväsen och att till konsuler på de viktigaste poster endast antagas norrmän. Norges maritima och kommersiella intressen kräfde med bestämdhet detta.

I öfverensstämmelse härmed beslöt stortinget 10 juni 1892 upprättandet af eget norskt konsulatväsen och beviljade 50,000 kr. till de förberedande åtgärderna for planens genomförande, hvarjämte tinget i samma beslut anmodade norska regeringen att inleda förhandlingar med Sverge om afvecklingen af den konsulära gemensamheten.

Kungen vägrade sanktion på detta stortingsbeslut, ehuru ingen norsk man tillrådt en sådan vägran, enligt statsminister Stangs yttrande. Steenska ministären undandrog sig ansvaret genom att neka sin underskrift och genast begära sitt afsked, men förmåddes sedan att stanna kvar, under bestämd förutsättning, att konsulatsaken i sinom tid blefve behandlad i norskt statsråd.