Sida:Fred med Norge.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
FRED MED NORGE

»Ja, berodde det på mig, lade vi norrmän vapnen ned och sade: ’Har du hjärta till än mera orätt mot oss, så kom!’ Jag är alldeles trygg för, att det då funnes så många ädla män och kvinnor i Sverge och så stor anslutning till vår fredskärlek världen rundt, att det ej blefve något krig af. Men det beror ej på mig. Vi äro ännu ej komma så långt, och därför får man göra sig beredd, så att icke storsvenskarnes afskyvärda hotelser, som det lätt kan ’gå troll i’, icke bli till mer än hotelser. Jag står utanför detta. Jag gör min gärning: att uppfostra en fredsrörelse, som från Norge också skall gå in öfver Sverge.»

Men sådana enkla förklaringar höras icke för det patriotiska stridslarmet här hemma.

Stortingsmannen V. Ullmann, nitisk fredspolitiker äfven han och liksom Björnson ifrigt beljugen för hamnafträdelseplaner och dylikt nonsens, har fåfängt styrkt, till och med inför domstol, att denna beskyllning mot honom är falsk och saknar all grund. Det hjälper icke. Han måste göras förhatlig och får därför fortfarande heta »hamnafträdare», »förrädare» o. s. v.

Liknande äro våra patrioters benämningar på stortingets vänstermän i allmänhet. De kallas »fräcke lagbrytare», »äregirige frasmakare», »idioter från vildmarken eller någon mörk lappkåta» o. s. v. En tidning, som gäller för regeringsorgan, kallar Steens och hans meningsfränders politik »lika vanvettig och fördärflig, sedd enbart ur synpunkten af konsulatfrågan och ur synpunkten af förhållandet till unionsriket». Och samma tidning förklarar i ett annat nummer, att »Sverge med allvar och kraft måste i vederbörlig tid gripa in för att försvara sina intressen mot de norske anarkisterna» o. s. v.

Högertidningar ha icke tvekat att låta tillskrifva sig bref från Ryssland, däri det beträffande den uppdiktade hamnhistorien heter, att »vi (ryssar) förakta anbudet, och vi förakta mannen. Ryssland föraktar alltid uselheten». Och man har icke försmått att sätta i en engelsk konsul samma historia, så att karlen farit i väg och i England publicerat henne (jämte tillbehör: de norske demokraterna skulle ha trädt i underhandling med Ryssland för att uppnå Norges skiljande från Sverge och erbjudit Varangerfjordens område som ersättning för hjälpen, hvarförutom Ryssland med Norges tillåtelse skulle ha bygt en järnväg, som förbinder Ryssland med östliga sidan af nämda fjord), med den påföljd, att hon dragits inför parlamentet, där den tjänstvillige utspridaren under allmänt bifall bereddes en skarp tillrättavisning. Härmed, säger Politiken (Danmarks främsta demokratiska tidning), »skall man sannolikt ha slagit en påle genom den väfnad af lögnaktiga beskyllningar mot norska vänstern, som en längre tid på ett ganska gåtlikt sätt framkommit i den europeiska pressen».

Hur oriktig den uppfattning af stortingets demokrater är, som många af de svenska tidningarna utbredt i vårt land, vore lätt att öfvertyga sig om genom att på nära håll efterhöra folkets mening om dem. Man skulle då finna, att de i allmänhet åtnjuta stor aktning och